Thunderwolf´s Passion of Mind

Min älskade ängel har somnat in nu, det gick fort , det var lugnt och stilla. En tomhet sänkte sig över mig, tårarna letar sig sakta nedför kinderna i en stadig ström, det värker i hjärtat.

Jag hade förberett hennes grav innan jag åkte, känns väl makabert att gräva en grop medan hon fortfarande springer omkring, men det är en process jag tar mig igenom på mitt sätt. Jag valde att inte kremera henne, hon vilar bredvid gamla Body och Lillan, nedlagd i jorden med tre saker som hon får med sig på resan, jag brukar alltid låta deras halsband följa med dom , men Poki har nästan aldrig haft halsband hon har mest sprungit fritt så hon fick med sig sin snuttefilt, en pipleksak, ett gosedjur och en träkloss, hon älskade träklossar.

Lilla stumpan, jag kommer sakna dig djupt, jag känner forfarande din päls och dina våldsamma pussar, alltid med öppen mun, jag hoppas du har fått frid i din själ nu. Nu kan Shila och du springa och busa så mycket ni vill, hon tar emot dig tillsammans med alla andra, det vet jag.

I mitt hjärta finns du alltid kvar.

Poki min ängla-prinsessa

2008 - 03 - 27 - 2009 - 07- 24

Poki kikar på mig nu på morgonen, vet hon tro? Känner hon det på sig?

Jag hoppades att det skulle vara rätt, att vi hade hittat rätt dos, att anfallen skulle hålla sig borta. Det gjorde dom inte.

21 dagar det var det längsta sen började de igen.

10 Juni anfall i Hundgården, vet inte om detta var det första vakna anfallet hon fått

12 Juni tror jag hon fick ett i bilen, bedömt av hur hon betedde sig när jag tog ut henne

25 Juni anfall på morgonen, tog lång tid innan hon var tillbaka igen

5 Juli kort och kraftigt anfall

6 Juli anfall på morgonen

15 Juli anfall på morgonen

23 Juli anfall vid kl. 18 sen kom ett till kl. 23.30 ca, detta trots att hon hade fått 2 tabl. morgonen, 1 extra efter anfall nr.1 och 2 tabl. på kvällen , 2 timmar innan anfall nr. 2. Hon hade varit dämpad hela dagen.

Att ta bort Poki har varit det svåraste beslutet jag någonsin haft att komma fram till, jag vet att det inte är likt mig och jag vet inte vad det beror på riktigt. Men jag tror att det ligger mycket i det, förutom att jag älskar den hunden så att det gör ont i  hela själen, att man aldrig fått något riktigt svar på vad detta är, man har hela tiden på något sätt hoppats på att de ska finnas en lösning. Jag inser att det inte finns det, jag kommer inte få någor mer svar på vad det är. Visst jag skulle kunna ge henne mer medeciner jag skulle kunna göra fler undersökningar, men hon är 1½ år nu, ska vi leva på detta sättet i 10 år till, med den ständiga oron. Hit intills så har mina andra hundar varit snälla, de har inte attackerat henne, men jag har också för det mesta varit i närheten, vad händer när jag inte är det?

Jag vet att jag har stöd för att ta bort henne, jag vet att många undrar varför jag inte redan har gjort det för länge sen, jag kan inte förklara hur svårt det har varit att leva med alla dessa funderingar, speciellt VARFÖR ? ? ? Varför i helvete gick det så fel?

Jag vet att jag har stöd från olika håll om det här med att jag tror det kommer från kennelhostan, men det är nog inget jag kommer få svar på heller, men jag kan säga att jag kommer vara extra uppmärksam om jag råkar ut för kennelhosta igen. Det finns så mycket som vi inte har en aning om , så mycket som inte har blivit utforskat än.

Imorse ringde jag veterinären med en klump i halsen och värkande hjärta, naturligtvis så är min ordinarie på semester, men jag tror att det ska gå bra ändå med han som är där, han är bra, han är det bästa alternativet. Jag har fått en tid idag kl. 12, han frågade mig om jag vill göra detta idag, VILL ?? nä sa jag , Jag VILL absolut inte , men jag vet att jag måste, för annars kommer jag skjuta detta framför mig i flera veckor till, det är inte rätt mot Poki.

Jag ska gå upp nu och titta om jag kan lägga henne bredvid Bodyguard så att han kan vaka över henne, jag tror jag vill det istället för att kremera henne, det är en process som jag behöver ta mig igenom, nu gråter jag så jag inte ser tangenterna, att det ska göra så fruktansvärt ont.

Nu är det längesen jag skrev något om Poki, men det har varit ganska mycket på sistone. Som ni vet så har jag pendlat mellan att ta bort Poki och inte,  hela tiden, för det har varit väldigt jobbigt att se henne få dessa anfall, det är lätt för andra att säga att det är väl bättre att du tar bort henne, men dom känner inte Poki , dom lever inte med henne, dom älskar henne inte såsom jag gör.

Poki hade sina anfall med 9 - 12 dagar mellan. Den 18 Maj, en Måndag, pratade jag med djursjukhuset i Helsingborg, vi bestämde att vi skulle öka dosen , Fenemal, och gå upp till 2 x 2 tabl / dag och se om det kunde hjälpa att hålla anfallen borta. Jag beslöt att ge det en chans, 3 veckor sa vi att vi skulle prova sen blodprov för att se hur hög Fenemal nivån är i blodet och utvärdera. På kvällen fick Poki ett anfall sen fick hon ett på Tisdagen igen på förmiddan och då bara grät jag och kände att nu ringer jag Claes, min veterinär, för jag orkar inte detta mer. Jag pratade med min pappa och sa att nu ringer jag och jag grät, pappa frågade om vi inte skulle ge det en chans iallafall 3 veckor och se sen. Pappa älskar ju hundarna oxå och är en sann djurvän. Ok, vi ger det en chans, jag har ju sagt jag skulle göra det.

Poki har inte haft några anfall efter detta, det har nu gått 19 dagar idag och det är det längsta sedan anfallen började igen. Dessutom verkar hon lite stabilare och även pälsen som har lyst med sin frånvaro och varit sträv och fnasig har börjat komma tillbaka och är mjuk och gosig. Hon ser lugnare ut och efter att Mike kom hit så har hon tagit på sig rollen som "nanny" och dom leker otroligt bra med varann. Nästa vecka ska vi ta blodprovet och se hur det står till där, så får vi se sen, men just nu så känns det bra med Poki.

Jag trodde ju förut att anfallen hängde mycket ihop med aktivitet och många intryck, men det konstaterade vi att det var bara tillfälligheter för det finns ingen röd tråd där. Poki får dessutom aldrig ett anfall i vaket tillstånd utan alltid när hon sover vilket de flesta som vet något om epilepsi tycker är underligt och ovanligt. Jag har även fått brev från Kevin = Genies uppfödare som till slut har lyckats på egen hand fått Pokis blogg översatt och talade om för mig att det finns inget känt fall av Epilepsi i deras linjer från deras kennel som de vet om och de har kontakt med alla sina valpköpare. Det kändes bra att höra, Alyn och jag har diskuterat detta oxå fram och tillbaka och hon har kontakt med folk som forskar i detta så vi får se om vi kan få fram något. Personligen så är jag fortfarande inne på min kennelhosta teori och har även fått lite stöd i min tanke om detta från en utomstående veterinär, men sånt här är svårt, för att kunna få reda på vad det kan vara så krävs det en hel del, tid, pengar och ett enormt allmänintresse, vilket jag iofs tycker borde finnas, men har accepterat att jag förmodligen aldrig kommer få ett svar på vad det här är.

Jag tror personligen oxå att Poki blev felbehandlad från början, inte helt , men till en del, därför att om man inte vet vad det är så sätter man in medicin efter vad man "tror" att det är, men inget av hennes symptomen stämmer med något du kan hitta. Men tyvärr så är det så att även om inte t ex Fenemalen var rätt medicin till Poki så är hon nu beroende av att få den, för det är det denna medicinen gör, den skapar ett beroende och slutar du med den så får du kramp, det låter ju helt vansinnigt men så är det tydligen.

Tills vidare så lever vi på så gott det går och är glada att anfallen håller sig borta och att min lilla tös verkar må OK, jag ska tala om vad blodproven säger.

Hade gott så länge

Kramen

Har varit lite dålig på att uppdatera bloggen, men det händer lite mycket grejer nu.

OK, den 1 April så var vi ju iväg till Helsingborg Djursjukhus, tidigt åkte vi , skulle ju vara där senast 8.30 på morron. Vi kom ner, checkade in, Poki fick följa med veterinären och vi satte oss för att vänta. Jag hade med mig Tindra så jag passade på att lägga spår till henne, det behöver vi inte ens prata om för hon spårade som en potta skit eller faktiskt så spårade hon inte alls, hon spårade och åt skit. Jaja, det blev en lång dag i Helsingborg för vi fick inte hämta Poki förrän kl. var runt 18.00, då va vi rättså degiga.

De gjorde iallafall röntgen, men kunde inte se något annorlunda egentligen, de passade oxå på att ta ett nytt ryggmärgsvätskeprov på henne för att utesluta att hon hade någon inflammation, det hade hon inte. Röntgen plåtarna är skickade till Norge till deras konsult som är mer expert på detta för att se om hon kan se något som dom har missat, svar på det skulle jag få efter påsk förhoppningsvis.

Poki är mer speedad än någonsin, jag har ökat hennes medecin, så nu får hon 1½ tabl, 2 ggr om dagen, för att se om vi kan förhindra anfallen. Hon fick ju ett anfall när dom fyllde 1 år, den 27 mars, efter det så har Poki haft 1 anfall,  den 7 April, ett långt och väldigt kraftigt anfall. Jag hoppas att det blir bättre med den ökade dosen, men samtidigt så ser jag på henne att det tar mycket på henne. Hon ser ut som en räka nu, väldigt mager. Hon äter bra men eftersom hon stressar mycket, hon rör sig i princip HELA tiden, å då menar jag verkligen HELA tiden, hon vandrar, så tror jag det försvinner mycket den vägen. Jag vet inte om det är för att hon kämpar mot medecinen eller om det är medecinen som gör att hon blir så speedad, vilket är konstigt med tanke på att de biverkningarna man kan läsa om ska ge motsatt effekt. Men alla reagerar väl olika kanske. Jag är glad över att jag har så tålmodiga hundar iallafall, för hon är enormt enerverande och tuggar på dom konstant, men även när dom säger till henne så är dom aldrig elaka

Ha nu en fortsatt trevlig Påsk Helg och njut i vårvärmen för det gör jag ;-)

Kramen

Ja idag fyller småtöserna 1 år, tårarna rinner när jag tänker på Shila som oxå borde fått vara med oss idag, saknar henne. Pokis födelsedag har inte varit så annorlunda mot nån annan dag, föutom att hon avslutade sin dag med att få det största anfallet någonsin

Men vi klarade ut det och nu är det lugnt igen.

Vill bara säga Hipp Hurra till Fala , Poki & även Shila, även om hon inte är med oss i livet så finns hon med mig i mina tankar.

Älskar er allihop för alltid, ni är mina små töser hur många år ni än fyller i detta livet eller i nästa

Kramen